Den sanna historien om Mara Bellman

Men vi ska såklart börja från början. Och en av alla börjor är den i det stökiga men hemtrevliga tonårsrummet på rygg i en solkig säng under det stora nakna fönstret med utsikt rakt mot gatan. En skylt för enkelriktad trafik som efter en kollision ser ut att luta sig trött i vinden är för evigt etsad i Maras minne. Människor passerar oavbrutet utanför på väg till och från förskolor och butiker och lunchmöten. Odramatiskt. Vanligt. Trevligt. Ingen tittar mot fönstret genom vilket Mara ligger på rygg och syns. Mara själv ser bara en skylt. 
     Maras bästis finns nånstans längre bort i lägenheten. Hjälpen så nära men ändå onåbar. Celebrity Skin dånar genom väggarna och antagligen har volymen hänsynsfullt höjts lite extra eftersom den lojala bästa vännen är så glad, så glad för det som nu äntligen händer i Maras liv. Men så vet hon ju heller inte allt. Hur det faktiskt blev. Och det förstår inte Mara riktigt heller. Än.  
     På länge. 
     Euforin när han plötsligt ville vara nära henne. Fingrade fjäderlätt och flörtigt på hennes bara arm. Tittade intensivt och uppskattande på henne. Den snygga killen med dreads och handlederna täckta av oräknerliga solblekta festivalband. Den snygga som praktiskt taget alla kände och hade historier om. “Vet du att han en gång…?” “Så sjukt den gången när han och jag…?”  
     Sedan fjärde klass hade Mara varit osynlig. Och nu ville killen med dem hundra smeknamnen ha henne. 
     Och sen smärtan med en gång det började. Det gjorde fruktansvärt ont. Men det var ju liksom en helt ny smärta och man känner inte igen känslan och vet inte vad som förväntas av en och ögonen tåras för att det gör ont och små, små plågade gnyenden letar sig ut, men han märker inget eller struntar i det och det enda man vet säkert är att detta är nåt väldigt stort och viktigt som händer och man ligger där och har ont och förstår ingenting men är så glad, så glad att äntligen var det min tur. 
      Blicken på skylten. Blicken på skylten.  
     Och så plötsligt är det över och han reser sig och flinar lite besvärat och drar på sig jeansen. Och går därifrån. Var det slut nu? Men skulle det inte vara en storslagen julavslutning på alltihopa? Vad är det nu hon har missuppfattat? Var han nöjd? Hade hon gjort rätt? Hon hade ju längtat så efter detta så varför kände hon sig så konstig och ledsen? Vad var det alltid för fel på henne? 
     Mara förstår absolut ingenting. Hon förstår heller inte att hon inte förstår. Och när hennes snälla och trygga bästa vän glatt nyfiket trippar in i rummet och istället för att möta en lycksalig vän som nu fått uppleva detta magiska och himlastormande så många människor ständigt söker istället konfronteras med en väldigt liten flicka med tårglansiga ögon försöka gömma sig bakom en kudde kan Mara fortfarande inte sätta ord på var hon befinner sig. Antagligen är hon bara så tagen av allt detta stora, nya. Och när familjen senare på kvällen kommenterar varför Mara gör en plågad grimas varje gång hon ska sätta sig, ignorerar hon dem och tänker hemligt och lyckligt att De skulle bara veta vad underbart jag har fått vara med om! 
     Mara hade så länge hon kunde minnas varit nyfiken på sex och uppskattande fantiserat om allsköns gulliga killar och Courtney Love och dessutom sen flera år tillbaka lekfullt utforskat olika sätt att få orgasm, och ett sökande efter en fin pojkvän som ville både hålla om henne och ha snuskigt, svettigt sex satte idag fart. Nu var hon ju trots det överraskande preludiet åtminstone inbjuden till sexklubben.  
     Att män inte alltid var snälla, och heller inte hur det riktigt tedde sig när män verkligen var snälla, var inget Mara ännu visste särskilt mycket om.

Eller början och början förresten. Få se, idag är det torsdag… Vi kanske kan ta nästa börja ungefär där Mara är nu, precis förbi halva livet-strecket, på gränsen till nervsammanbrott, drömmen om Tomtebolyckan raserad, helt berövad på positiva romantiska upplevelser, och kåtare och mer kärlekshungrig än nånsin. 
     Förutom en hel radda situationships hade Mara haft fyra kärleksförhållanden: Ett med en empatistörd och svårt plågad man som misshandlat henne psykiskt och fysiskt och lagt en ostabil grund för Maras romantiska självkänsla. Ett med en empatistörd och svårt plågad man som var snäll och enbart misshandlat henne psykiskt. Ett ofantligt tråkigt och otillfredsställande med en man som antagligen inte varit så intresserad av Mara över huvud taget. Och så det senaste som varit så passionerat och vad Mara trodde första och enda gången hon upplevt riktig kärlek, med en man som pendlade mellan stånd och avstånd, hemlighöll deras relation för sin stora inre krets, inte kunde komma utan poppers, och plötsligt utan förvarning, när Mara varit som mest kär och lycklig, lämnat henne och flyttat till andra sidan jorden. Du får mig att må så bra, hade han sagt, och sen fått henne att må så dåligt. 
     Med tilliten till män plus hoppet om att en dag bli genuint älskad fullständigt pulvriserade fortsatte vår huvudperson ändå enträget och robotaktigt att leta efter en välmenande romans. Nästa anhalt: En första bardejt med stiliga Tobias som hon träffat på en fortbildningskonferens.  
     Förberedelserna började redan på morgonen eftersom en platt kvällsmage kräver ett minst 10 timmars totalt undvikande av kolhydrater. Morgonskafferiet gapade dock tomt på lämpliga frukostproteiner som ägg, avokado och makrill på burk (dem barnlediga veckorna var hushållet alltid lite försummat till förmån för barskåpet och övertimmarna) och den redan stressiga morgonen med 32 minuter kvar till 2:ornas provstart gick nu in i panikläge. Egentligen tillbad Mara 16:8 och åt inte frukost förrän klockan 12 (i teorin alltså; egentligen var det sällan hennes lärarschema erbjöd lunchtimme vid den tiden eller ja, lunchtimme över huvud taget…), men en tom mage var lika med bubblig mage och hon tuggade därför långsamt och metodiskt i sig 3 nävar jordnötter och drack ännu långsammare 1 glas rumstempererat vatten utan att för 1 sekund släppa blicken på klockan som nu visade 07.53. Kamma håret fick hon göra på vägen. 
     Under arbetsdagen gjorde Mara frekventa besök på den lilla eftersatta personaltoaletten för att noga undersöka om hon missat finnar, hårstrån, snorkråkor eller sminkrester som lekte kurragömma i hennes ansikte. Att ofta vara i rörelse och inte fastna för länge framför skrivbordet vaccinerade också någorlunda mot kollegornas närgångna frågor. – Hur är det idag då? – Jo, jag står i alla fall på benen HAHAHAHAHAHAHA. Men så blev hon påmind om sitt höga kortisol och fick sänka tempot. Ett tag hade hon hoppats att hennes överspända energi och monologer i hundraåttio fick henne att framstå som charmig och levande, men sanningen var nog snarare att folk undrade var hon fick tag i amfetamin. 
     Under eftermiddagsmötet där rektorn skulle ge respons på det ämnesöverskridande systematiska kvalitetsarbetet med mätbara resultat passade Mara på att läsa igenom Messenger-tråden med Tobias för att färska upp minnet och inte riskera att glömma nämna någon detalj han berättat om sig själv. Det var viktigt att han kände sig sedd. Tobias hade hittills inte ställt några frågor om Mara så hon funderade också ut vad hon helst ville berätta. Akvarellmålandet var viktigt och det fullkomligt älskade hon (men hon påminde sig själv om att formulera det som att hon höll på att lära sig; det fick ju inte verka som att hon trodde att hon målade bra för det gjorde hon inte heller, tyckte hon, verkligen inte, men det var ju väldigt roligt och givande och ja, nästan meditativt. Det är ju så viktigt att ta sig tid att bara vara i världen och inte prestera utan bara känna kreativiteten flöda och skapa för skapandets skull. Att ta en paus från det eviga scrollandet och unna sig fokuset. Eller hur? Tänker inte du också så? Jag tror att nutidsmänniskan har ett oerhört behov av skapandet och konsten utan att för den skull särskilt många av oss är så duktiga. Vad tror du? Jag mår i alla fall väldigt bra när jag sätter penseln mot pappret, men sen får det bli vad det blir, resultatet är ju inte det viktiga och ganska ofta blir det väldigt dåligt men jag har i alla fall gjort nånting samtidigt som jag fått en paus från disken och sötsuget och räkningarna och trollfabrikerna och gängkriminaliteten och klimatförändringarna och Trump och hans moster). Inte alltför galna fakta som hennes faiblesse för PornHub-medlemmar som onanerade med grenklykor, soffkuddar och meloner, men inte heller alltför tråkiga, plastbantandet och bikarbonatstädningen till exempel. Barnen skulle hon kort nämna så att han var förvarnad, men absolut inte prata om! Man lärde sig så mycket av att få barn. Språkutveckling och tålamodsträning och triggerpunkter och vikten av skärmtid och skillnaden mellan banansocker och coca-colasocker och hur många år trotsfasen pågår och prissättningen på blöjor, att hela hushållet måste genomgå springmaskbehandlingen och varför barn under ett år inte får äta honung, vad Johanna uppfinner och hur prinsessor gör och varför brorsan är rädd. Och att ingen orkar intressera sig för andras barn. 
     Hennes gamla jobb skulle hon inte heller prata om OCH INTE NÄMNA ÖVER HUVUD TAGET, KOM IHÅG DET NU, MARA! Det var kul att prata om så det var lätt hänt att hon undslapp sig, men hade gjort misstaget på dejter förr och lärt sig den hårda vägen vad det kostade. 
     Den lååånga, öööverbelastade arbetsdaaagen avslutades piggt när hon i entrén möttes av bedårande Sheila och Gorm som skämtsamt spelade star-struck – Omg! Vår favoritlärare! och sjöng – Heeej då Maraaa… Tack för idaaag … Ha det så braaa… låtsat inrepeterat och med tillhörande gen z-hjärtan, och Maras steg hemåt lättade några kilo. 
     Toapappret är nästan slut, men jag hinner bara en snabb sväng in på Willys, planerade hon, och stapplade sen fyrtio minuter senare ut med ekande plånbok och flera matkassar fulla av chips och nötter och oliver och ost och frukt och choklad och geléhallon och färskt bröd och juice och yoghurt och kaffegrädde och några gröna växter. Om nu Tobias skulle följa med hem ikväll var det ju viktigt att han direkt fick en känsla för hennes husliga sida. Sanningen var att den var minst sagt opålitlig, men det behövde inte potentiella älskare få veta. 
     I trapphuset möttes hon av vänliga grannen Donna som på sin klingande brittiska sedvanligt berättade om den senaste läsupplevelsen. – It’s brilliant, it’s called The Seven Sisters, it’s a series and I’m just completely hooked; I can’t stop reading, haha! Really gotta tell you all about it. Fancy a cuppa? Mara var osäker om hon ens skulle hinna dem mest nödvändiga sista förberedelserna: duscha bort undervisningssvetten; fräscha upp sminket; välja kläder; och sitta ner i lugn och ro med en liten whiskey för att komma in i dejtvänligt zen-mode, men önskade egentligen innerst inne att hon kunde skippa dejten och dricka te och prata litteratur med Donna istället. – Rain check, svarade hon och fick ett tillmötesgående – Alright love, take care. 
     Fräsch, nykammad och lagom sminkad klev Mara fem över sju in på Nyhavn där hon genast fick syn på Tobias vid ett bord nära ingången. Han log varmt mot henne, reste sig för en kram och ursäktade keps och färgfläckiga kläder med att han ägnat sig åt lägenhetsrenovering några timmar efter jobbet. Mara noterade att han doftade svett, kvittrade – Ingen fara alls! och frågade artigt hur renoveringen fortskred. Tjugo minuter senare visste hon allt om hur tankarna gått i valet mellan kakel och mosaik, varför skeppsgolv var bättre än fiskben samt hur mycket den specialbeställda köksfläkten från Japan hade kostat inklusive tullavgifter.
     Tobias klunkade i sig det sista av sin öl och frågade om Mara också ville ha nåt när han ändå skulle till baren. Hon bad om ett glas vitt och följde honom med blicken. Fan, han är sjukt snygg faktiskt, tänkte hon, registrerade primitivt hur sexigt han rörde sig, och lät sen blicken glida vidare mot klientelet i lokalen, och nickade åt en kompis granne som satt på en av barstolarna vid fönstret. Ögonvrån meddelade när Tobias började röra sig tillbaka och hon uppmärksammade honom gnistrande leende, men blev genast distraherad av aktiviteten bakom bardisken direkt till vänster om honom. Blicken fastnade nu på bartendern som serverat Tobias. Och Mara tappade andan.
     Trots Maras starka libido – det var ganska sällan hennes kropp inte ville – hade hon svårt att bli attraherad och väldigt många dejter genomfördes pliktskyldigt med hopp om att något skulle uppstå, sällan med lönsamma resultat. Därför kändes det som hände nu närmast övernaturligt. Mara fullkomligt stirrade på bartendern, så attraktiv att han föreföll självlysande. Hela Maras kropp och sinne blev som en enda stor osynlig explosion och hennes handflator upplevde en nästan obesegringsbar längtan att ta i honom.
     – Hoho, jorden anropar, hahaha! Tobias väckte henne bryskt och höll ett glas rött rakt framför hennes näsa. – Varsågod! Oj, vad rolig du ser ut när du skelar, skrockade han och nöp henne i kinden. – Vart tog du vägen? Mara flackade med blicken och började förvirrat stamma, men gudskelov fann sig åtminstone hennes högerarm som avvärjande viftade lite lätt och hjälpte henne pressa fram att – Äsch, jag kom plötsligt på att jag glömde svara på ett viktigt mail idag, men det löser sig! Sååå, hur var det nu, du hade ett band? Vad spelar ni för musik? Tobias lyste upp och började berätta, men Mara som nu befann sig nån helt annanstans uppfattade bara brottsstycken …men mer åt ambient-hållet, på senare tid lite bluesigt… hellre Epiphone än Ibanez… han är det vackraste jag sett… letar ny basist…spelningen på Ariman… han är det vackraste jag sett… ba slängde pedalen i väggen!… voice transformer, aldrig sa jag… han är det vackraste jag sett… Jonna och Martin på Gränges…lättare att uttrycka känslor på engelska liksom….han är det vackraste jag sett…
     Plötsligt avbröts dagdrömmarna av att Tobias trummade hårt på hennes arm och pekade utåt i lokalen: – Keyboardistens syrra brukar faktiskt hänga här och jag tror jag såg henne gå mot toaletten nyss, så jag ska försöka leta upp henne sen. Så du får träffa henne alltså. Trots att Tobias var trevlig och snygg var allt Maras intresse för honom som bortblåst och hon föreslog att det är väl klart att han ska hälsa på sin bekant och vi två kan väl ses en annan gång, kanske nästa gång mina barn är hos sin pappa till exempel? Tusen tack för ikväll, det var verkligen jätteroligt, men jag är bara så himla trött. Kul att höra om ditt band, måste verkligen kolla upp er! Vi hörs, ha det bra! En oengagerad kram adjö och så gick båda åt varsitt håll för att leta upp en annan.
     Mara undvek att springa fram till baren där hon lutade sig över disken så att tuttarna pressades upp och ihop alldeles lagom lite för mycket medan hon spelat koncentrerat undersökte utbudet och i periferin panikartat försökte få syn på vart Bartendern tagit vägen. Nyhavn hade dock börjat fyllas och fyllnas på ordentligt och personalen var för tillfället upptagen av ett stort gäng som vrålade om Voodoo Ranger Hazy IPA.

The true horror of existence is not the fear of death, but the fear of life. It is the fear of waking up each day to face the same struggles, the same disappointments, the same pain. It is the fear that nothing will ever change, that you are trapped in a cycle of suffering that you cannot escape. And in that fear, there is a desperation, a longing for something, anything, to break the monotony, to bring meaning to the endless repetition of days (Camus).